Framtidstext, Kreativt Skrivande

Framtiden är som den förälder som alltid säger kanske

Ska jag vara helt ärlig så skrämmer framtiden mig. Vad fan ska jag ta mig till efter gymnasiet? Det är ju ingen som har något svar åt mig. Hur ska jag kunna veta vad jag vill göra sen? Jag är ju egentligen bara ett barn. När man går i skolan får man allting serverat på ett silverfat. Det finns alltid ett facit eller lite konstruktiv kritik till allt man gör.

Men vad händer sen, när de givna svaren tas ifrån en? Det där drömjobbet du velat ha sen du var liten, eller ja, tre år yngre i alla fall när du valde gymnasium. Det drömjobbet är som en fågel, det flyger högt och jag som människa står där och hoppar och försöker nå fågeln. Men hur länge orkar jag hoppa?

Om tio år, har jag då fångat min fågel? Hoppar jag fortfarande eller har jag helt enkelt gett upp och sitter i snabbkassan på ICA och säger: ”Det blir 49,50: -, vill du ha kvittot?”. Det är så svårt att veta. Kanske har jag helt nya värderingar och ligger helt oljig under en bilmotor istället. Det finns så fruktansvärt många kanske i framtiden. Det kanske inte ens finns snabbkassor om tio år, hur ska jag då kunna uppfylla det målet i mitt liv?

Denna eviga ovisshet.

Jag vet helt ärligt inte hur framtiden ser ut, så varför ens gissa? Om tjugo år kanske USA har bombat sönder hela jordklotet ändå. Eller så finns det ingen tredje värld längre och heller inga resurser kvar för oss att leva på. Kanske, kanske, kanske. Och bara framtiden har svaret på hur det kommer att bli.

Moa Hasselgren - Kreativt Skrivande - 2007-09-25