Mikro/Makro - Kreativt Skrivande

"Två händelser som på något vis har en sammankoppling, den ena händelsen är en världshändelse och den andra något som berört dig och ingen annan"



Det är mörkt och jag känner solen mot mitt ansikte. Jag slår upp ögonen och bländas av ett starkt nästan vitt ljus. Under mig gungar vågorna lugnt. Det fläktar bara svagt vid Varbergs kust idag och jag njuter till fullo av sommarvärmen.

Det är vinter men den stekande värmen lockar människor från alla världens undangömda hörn. En tillflyktsort för många frusna nordbor med tillräcklig ekonomi. Stränder med människor som njuter av livet och försöker glömma sina tråkiga svensson-liv, blandas med folket som har detta grönskande paradis som sin vardag.

Jag flyter på rygg och tittar mig omkring, det kryllar av människor som desperat försöker ta vara på sommaren. Trängseln kan utan tvekan liknas vid livet i en myrstack. Fast i en myrstack där alla är drottningen och ingen behöver slita tills svetten rinner. Det gör den ändå, det är därför vattnet lockar.

Något ligger i luften, flera reagerar på känslan. Det är någonting som inte riktigt stämmer. En människa stannar upp och stirrar, sedan nästa och nästa igen. Någonting händer på havet. Vattnet reser sig likt en vägg och skymmer horisonten. Folk står som lamslagna och stirrar. Någon har förstått vad som händer. Någon skriker.

Jag ser mig omkring bland människorna men känner ingen. Vågorna har utan min vetskap och mot min vilja fört mig bort från platsen där jag bara minuter tidigare la mig på rygg i vattnet. Plötsligt är havet ingen inbjudande plats och plötsligt känns alla människor som ett hot. Jag vänder blicken mot den säkert kilometerlånga stranden där varenda kvadratdecimeter tas upp av människor. Paniken och rädslan närmar sig.

Havet lyder ingen man. Mer sant kunde det inte bli just nu när de enorma vattenmassorna närmar sig land med en hastighet som havet inte ofta uppnår. Om vågen haft ögon hade den nu fått beskåda stora landmassor med grönskande natur, hotellkomplex och människor. Människor som flyr i panik och människor som bara står stilla och stirrar. Om vattnet hade vetskap om detta kanske havets krig mot människorna avbrutits. Men fred sluts inte denna gång.

Jag kryssar bland människor när jag tar mig in mot stranden. Som i en labyrint utan väggar utgör de ett hinder på min resa att ta mig tillbaka in till land. De är lyckliga och omedvetna om stressen som rädslan framkallar i mitt lilla huvud. Jag söker med blicken efter någon formation i strandkanten som känns bekant. Vid strandens kant beslutar jag att gå norrut.

Vattnet sköljer in över land i en rasande fart och med en kraft som sliter med sig inte bara människor utan även bilar, träd och hus. Rutor spräcks och vatten forsar in. På taken till höga stadiga byggnader har folk flytt i ett försök att komma undan den attackerande fienden som bara ögonblick tidigare var deras trogna semestervän. Från hustaken ser de hur vattenmassorna för bort deras vänner. Skriken överröstas av dånet från det rasande havet.

Ett ljus tänds inom mig när jag till sist ser några välbekanta ansikten på en filt mitt i folkmassan. Jag rusar dit och på filten väntar saft och bullar. Ingen visste att jag varit rädd, att jag varit försvunnen och på några sekunder hade också jag glömt det.

När vågen drar sig tillbaka och vattnet lägger sig är förödelsen utanför den vildaste fantasin. Kroppar, djur, träd och dörrar flyter omkring om vartannat. De här människorna hittar inte tillbaka från vattnet när vågen för dem långt, långt bort. De flyter omkring i delar nu. Det är ingenting man glömmer.

Moa Hasselgren - Kreativt Skrivande - 2008.04.15