Framtidstext, Kreativt Skrivande

Hej! Du kanske kände mig en gång. Vi kanske gick i skolan tillsammans eller sågs på Ica, bara lite flyktigt. Om du gjorde det, skulle du nog inte känna igen mig idag. Jag är nämligen man nu. Nej, det ’är jag faktiskt inte, jag lurades bara. Men jag kunde ha varit det om jag velat.

Dendär gången för 15 år sedan kunde vi prata med varandra över msn och vi kunde dela med oss av våra liv med hjälp av musik, film och bilder som vi la upp på någon sida på Internet. Hur ser det ut nu? Jo vi kan knappt skicka mejl till varandra. Det är nästan bara de största företagen som har den möjligheten. Det som alla befarade men ingen riktigt trodde på hände för ungefär 5 år sedan. Internet 1 kraschade. Positivt eller negativt; på det stora hela är det svårt att säga. Jag personligen känner att det är lite av en frihet, mina vänner kommer inte längre 30 minuter för sent till fika-dejten inne i stan. Dom behöver ju inte säga hej till den där personen som precis loggade in på msn och undrade när skolan började dagen efter. Dock måste jag erkänna att mina telefonräkningar har blivit avsevärt högre på den senaste tiden. Nu måste jag ju ringa och fråga om allting istället.

Vad mer har förändrats sen vi träffades sist? Jo, jag vet! Nu kommer du säkert att skratta åt mig men, min dammsugare är sladdlös, helt tyst och det mest spektakulära är att den ändå fungerar. Tänk på förr, när man svor över att människorna kunde flyga till månen men inte uppfinna en tyst dammsugare varje gång man städade.

Min lägenhet är en sån där nymodighet som är byggd på det där ultimata sättet för att slösa så lite energi som möjligt. Någon smart människa någonstans har kommit på ett sätt som gör att lägenheten värms upp av kroppsvärme och strålning från teveapparaten. Jobbigt läge om man inte vill ha tv bara. Det är ganska förståeligt om man inte skulle vilja det. Hela tv-branschen är helt bisarr. 90-talets sex and the city-brudar från Manhattan har ersatts med ett snarlikt program, som handlar om 3 transvestiter i L.A.

Kan det bli värre tänker man? Jodå. Minns ni de där smått unika 300-kilos människorna från USA som man såg dokumentärer om? Dom är nu längre inte extremfall. Dom är nu mera ett globalt problem.

Moa Hasselgren - Kreativt Skrivande - 2007.09.25